Anders Wedin, Moneybrother, berättar i Resumé om sin kommande skiva och behovet av storytelling och samarbeten. Jag gillar att någon beskriver nyttan av att koppla ihop olika varumärken (vilket faktiskt Moneybrother är), istället för att hymla. Så länge det är någon kaka-söker-maka princip brukar samarbeten och storytelling bli riktigt bra. Sen att en del kunder är känsligare än andra för artister som ingår samarbeten eller lånar ut sitt ansikte/röst till reklam. Men det är väl upp till varje artist att ha fingertopparna ute innan man väljer partner? Eller inte väljer någon alls.
Jag har länge funderat över varför SR/SVT, som inte får göra reklam för några varumärken, kommer undan med att deras tablå till 90 % handlar om att göra just reklam? I inslag efter inslag är det kommande böcker, skivor, konserter, filmer, tv-serier, teatrar och så vidare som ska upp på arenan. Vad är egentligen skillnaden mellan att Volvo släpper en ny bil och att Camilla Läckberg ger ut en deckare? Båda har en produkt som de livnär sig och ett företag på. Ingen av dem klassas som samhällsinformation eller ett politiskt inlägg vad jag vet.
Nu är det inte heller så att journalister och redaktioner själva letar upp alla dessa reportage. Om nu någon fortfarande trodde det. Det finns en PR-byrå som jobbar med att placera Camilla i rätt sammanhang likväl som någon arbetar för Volvos väl och ve. Men när Camilla sitter hos Skavlan och Babel kommer Volvo ha en notis i Dagens Industri och en helsida i SvD Bil och motor.
Med storytelling blir det mer mediautrymme åt företag som Volvo. Det ger längre reportage och program och en chans till ett reportage i Di Weekend. Det gör förmodligen än mer nytta när du ska etablera dig på en ny marknad. Retailföretag som Abercrombie, Body Shop, Face och Acne är alla bevis för storytelling. Men jag tror att det finns fördelar för alla sorters företag. Börsbolag som vill visa upp sig för aktieägare, industriföretag som vill att kommuner och invånare ska vara positiva till etableringar och komplexa tjänsteföretag som vill få fram sin mänskliga sida.
Den s k journalistiska friheten är betydligt mer utsåld än tidigare. Men på något vis verkar journalister antingen hålla varandra om ryggen och inte vilja granska varandras uppdrag. Eller också vill man inte bita den hand som föder en. Eller också vill man inte att den journalistiska trovärdigheten ska hamna på sned, bättre att vara struts då.
