När jag läser IDG.s artikel om att nu är det mellanstora företags tur att lägga sina affärssystem i molnet funderar jag över två saker. Vem var först och vem är sist?
Molntjänster har varit ett alternativ för stora företag sen minst 5 år tillbaka. Stora företag (+ 250 anställda) med komplexa affärssystem som växt fram, som består av olika lösningar och finns i flera länder. Den stora boven i dramat är att företagets teknikmognad inte går i takt och inte heller systemen. För samtidigt har kraven från användaren ökat på att inte bara komma åt utan helt och fullt få använda systemet där man är. Det vill säga att kraven på att hårdvaran också ska klara tjänsten är stor. Tålamodet med ny teknik och viljan att lägga tid och pengar på utbildning i nya system ligger inte heller i topp hos oss alla.
Små och microföretag, 1 – 49 anställda, har om viljan och intresset funnits haft en ganska enkel resa in i molntjänster. Nystartade företag har nog knappt reflekterat över om det är moln eller inte, det är vad som finns helt enkelt. Etablerade företag som vill rensa bordet och börja om, med lite god vilja och kapital är det en ganska enkel sak att lösa. Förra året ökade antalet tjänster som används med 150 %, mer om det här.
Återstår enmansföretag som man nog redan idag kan säga använder molntjänster till största delen och gjort så länge. Mail, hemsida, bokföring, fakturering, timrapporter, kassasystem, telefontjänster med mera. Allt har länge varit molntjänster även om vi kanske inte i första hand tänker på dem så.
Så vem var först och vem blir sist? Det verkar som att det faktiskt är de medelstora företag som längst har kunnat leva på sina egna system och är sist att flytta över majoriteten. Stora företag har fortfarande inte hela floran av systemlösningar i molnet (inräknat de egna molnen) men är på god väg. Enmans-, micro- och små företag har varit där länge.
Länge leve molnet och tillgång på api:er!
Indievargen 