Varför är du så livrädd för förändringar? Varför reagerar du med ilska så fort någon kommer och säger ”det här skulle jag vilja ändra på”? Och varför blir du så irriterad när någon inte är som du?
Är det lika överallt i alla länder? Att vi unisont över hela världen sitter och slår oss för bröstet som en gorilla över vad vi kan och gör samtidigt som vi fnyser åt andras mindre bra alternativ? Hur vi på semestern går runt och tycker att det är så exotiskt (och därmed konstigt) hur sopor hanteras, när man äter middag och i vilken ålder man börjar skolan? Hur vi utgår från att vi är bäst på att producera, ge vård och lära ut saker?
Stämmorna dras upp i falsett och debatten präglas av indignation. Vår nutid är den allenarådande lösningen, det går INTE att ändra på något i mitt liv.
Är inte oviljan till förändringar det största hindret för att vara konkurrenskraftig? Oavsett om du är människa, organisation, förening eller företag måste ”jag har alltid, vi har aldrig” vara en väldigt dålig tanke. Framgångsrika idrottare väljer ofta en annan väg än sina motståndare. Jag tolkar det som ett tecken på att förändringar är av godo och att våga är att vinna.
Nej, jag gillar inte alla förändringar. Mina barn vill gärna piffa upp vårt gemensamma hem med små installationer. Förstöra den fina lampan, dammigt blir det också, ser rörigt ut, svårt att hålla rent, så här brukar vi inte ha det. Just det, GEMENSAMMA HEM, vem är jag att enväldigt bestämma hur det ska vara?
Indievargen 