Tänk dig att du träffar en god vän och ni har ett fyra timmar långt samtal om stora livsavgörande beslut som ska fattas. Samtidigt som ni har detta livsviktiga samtal passar din vän på att natta sina tre barn, stryka ett gäng skjortor, gå på toaletten med en tidning, springa 3 km, laga lite middag, hångla med sin partner, prata med sin mamma i telefonen och se en film för att sen somna i soffan. Mitt i en mening. Du reagerar inte med att känna dina viktiga frågor förbisedda eller negligerade, tvärtom, det kändes skönt att få prata av sig. Din vän har verkligen lyssnat.
Samtal via chatt eller sociala medier är väldigt långt från våra vanliga samtalsregler; ”inte avbryta”, ”titta på mig när jag pratar” och kommentarer som ”kan du lägga ifrån dig det där och lyssna” existerar inte. Det är helt okej att somna mitt i era planer för en helgresa eller en het debatt om Tintin. Du har faktiskt inte en aning om vad din vän verkligen gör och om varför det stundom blir tyst i konversationen.
Bra eller dåligt? Äkta engagemang låter sig inte hejdas av att du provar klänningar och är på föräldramöte samtidigt som du stöttar en krisande vän. Det kanske till och med är en bra lösning på att få ihop tiden och hinna ”träffas”? Om man tycker det är negativt att vi inte har tid för varandra kanske en reflektion kring klyschan ”det är det inre som betyder något, inte det yttre” är på sin plats?
Å andra sidan känns det inte heller helt främmande, för är det inte så de flesta kvällar med make/maka/sambo ser ut även IRL?
