Den som de senaste 10 åren försökt att få en kund att göra som man vill vet hur svårt det är. Kunder är sällan dumma i huvudet. De genomskådar tomma argument, dåliga lösningar och skeva prissättningar. Allt går inte att sälja med mördande reklam. Är inte produkten bra – då funkar inte försäljningen. Och det spelar ingen roll hur bra du tycker din produkt är, det är kundernas åsikt som räknas. Sanning och upplevd sanning är det som räknas.
Om du har testat allt för att nå igenom bruset och nå fram till kunden och försäljningen ändå inte sätter fart, då är det produkten som inte lirar. Det är något i helheten eller detaljerna som gör att kunden väljer dina konkurrenter. Platsen (sällan), priset (sällan) eller trovärdigheten (oftast). Du är inte het, marknadsledande eller uppfattas som bra nog. Kunden har bestämt sig för att du inte är värd hens tid eller pengar. För när kunden har bestämt sig då är man beredd att köa, vänta, fuska, investera eller belåna hela huset för att få köpa.
Med utgångspunkt i att kunder (d v s människor) är inte dumma så blir jag lite konfunderad över att det läggs tid på att byta ord från ”rådgivare” till ”säljare”. Läs artikeln i SvD i dag. Hur många kunder tror att rådgivare är just rådgivare, framförallt om de kommer från ett företag som erbjuder en tjänst eller lösning?
Den här ”dolda marknadsföringen” i bloggar, den är inte speciellt dold. Jag håller helt med om att barn och tonåringar ska ha ett starkt skydd, deras tilltro till att ”gratis” är ”gratis” är för hög.
De här 45 % som säger sig lita på sin pensionsrådgivare, det behöver nog undersökas lite till. Vem litar man på, i vilka frågor och vilken omfattning?
JMW har ett intressant inlägg om tillit och bloggar.
Fråga kunden innan har du inte heller stor nytta av. Kanske för att kunden vet vilka svar som förväntas?
Utgå från att kunden inte är dum och var ärlig. För vad säger det om er relation när kunden vet att rådgivare är en säljare men spelar med? Kejsarens nya kläder?
Indievargen 