En välskriven fundering kring Tintin, tårtan, Elsa Beskow och konsten…
Jag håller med författaren av texten. Det både är och inte är en svår fråga. Jag tänker att när en person kan komma in i ett rum, delta i en tävling, bli intervjuad, umgås med andra människor utan att hens färg, kön, ålder, handikapp eller sexuella läggning måste påpekas, då är jag nöjd. Det hjälper inte om det är någon som säger ”ni är så roliga ni bögar, jag verkligen älskar er” eller ”du som har erfarenhet av en annan kultur” så är det samtidigt ett påpekande om att du följer inte normen, du är inte normal. Ingen är normal, vi sticker alla ut, vi är alla olika. Det är bra, varför krångla så mycket om våra olikheter? Och det är inte att visa hänsyn!
Den här viljan att sätta etiketter på allt, den driver upp blodtrycket hos mig. När någon exempelvis börjar prata om mina barns personlighet som om den alltid var huggen i sten. Och alltid med utgångspunkt i att om den ena är en glad typ måste den andra vara eftertänksam. Kan inte båda vara glada OCH eftertänksamma? Vi är olika i olika sällskap och situationer. Tack gode gud för det.
Nu är den situationen jag beskriver starkt förenklande av något mycket mer allvarligt. Det är inget att bli arg för egentligen. Mer grus i skon. Det här är allvarligare. Jag har aldrig varit mörk och blivit bemött som att jag därför inget kan förstå. Jag har aldrig haft en brytning som hindrar mig att få jobb. Jag har aldrig blivit antagen för att vara brottsling bara för att jag är jag. Jag har aldrig tillhört en folkgrupp som i historieböcker, barnböcker och filmer antogs vara korkad och omöjlig att lära, en människa utan värde som vi ansåg behövde kristnas, utbildas och läras upp men samtidigt veta sin plats.
Kan vi inte bara visa respekt för människors lika värde och visa lite vilja för att förändra det som fortfarande påminner oss om hur korkade våra äldre släktingar var?
