”- Ädle furste! sade hon slutligen. Då alla drog sig för att beskydda den värnlösa, fanns det blott en riddare, som trodde på henne, och som ehuru en främling, för hennes sak vågade äventyra liv och blod. Vilken annan skulle jag välja?” Lohengrin, Min Skattkammare 1970
Läser på femåringens begäran min barndoms ”Min Skattkammare” och börjar fundera kring språket. Först tänker jag ”oj, vilket vackert språk och så svåra ord, är inte språket väl enkelt idag?”. Varför känner jag så? Är det verkligen sant att språket blir sämre?
Är det inte så att jag känner mig underlägsen för att orden inte är naturliga och därför tänker ”då måste det vara bra”? Men ett språk som ingen förstår är inte till stor nytta. Ett språk som ingen vill leka med, böja, utmana, kasta käft med, tonsätta, undervisa med. Vad har det för funktion? Makt för den som behärskar orden men en makt som ständigt kommer prövas och utsättas för revolution.
Någon sa ”en skola som föräldrar känner igen sig i är ett museum”. Det är det klokaste någon sagt. Tänker att samma sak gäller med språket. Det språk som vi känner igen efter 43 år är ett dött språk i ett öde land som för länge sen stannat sin utveckling. För bland orden i klippet ovan finns inte bara dammiga och oanvändbara ord, där finns ett samhälle med en annan syn på kvinnor och klass.
Länge leve ett språk som lånar, förändras och utvecklas!
