I dagens SvD läser jag om Veronica Augustsson som nyligen rankades av Financial News som en av de 40 mest lovande talangerna under 40 år inom handel och teknik.
Framförallt fastnar jag för det här i artikeln:
”För Veronica Augustsston är det naturligt att sikta mot toppen, och i den strävan har hon hämtat kraft ur idrotten. Både rent fysiskt, genom att springa och spela handboll, men också psykiskt.
– Det är ingen som tycker att det är konstigt att Zlatan tränar straffsparkar på egen hand tre timmar efter lagträning. Men att jobba över för att bli bättre på sitt jobb kan få folk att höja på ögonbrynen. För mig är det inte konstigare att den som vill prestera bäst på arbetsplatsen också måste jobba mycket, än att den som vinner OS-guld tränar hårt.”
För varför är det så att det från barnsben är helt okej att utveckla sin talang inom sport, konst, musik och teater men inte andra ämnen? Varför anses den som skickar sina barn på matte- eller språkkurs, som lägger egen tid på att läsa extra kurser eller jobba över för att läsa in sig i nya ämnen som en streber? Varför ser vi så olika på den som tränar innan eller efter jobbet mot den som jobbar lite extra?
Veronica Augustsson har en viktig poäng i att hårt arbete alltid lönar sig. Oavsett om det gäller skidåkning eller kneg.
