När jag växte upp tvingades alla som ville leda ett program i TV eller radio att lära sig rikssvenska. Inte gick det att en programledare i radio satt och pratade skånska som ingen förstod. Och den där läkaren från Lund, hen ville ingen gammal gå till för det gick inte att förstå vad hen sa. Lite konstig var hen också, visserligen firade hen jul och så men med lite andra traditioner och maträtter på bordet.
Men så fanns det dialekter som redan då klingade fint och som vi gillade. Göteborgare, stockholmare, gotlänningar och norrlänningar stod redan då lite högre i kurs och var alltid välkomna. De var lite exotiska liksom.
Lite grann i utkanten simmade det medborgare som bröt och kom från Finland, Spanien, Sydamerika eller Grekland. Mest var vi eniga om att de luktade illa med sin olivolja och vitlök. Kommer ni ihåg hur vi i städer och byar gav områden namn som ”Lilla Pakistan” eller ”Pakistan-backen” och så fnissade vi och tänkte på ”packet-i-stan”? Vi var så mycket bättre än de där som hade mörkt hår, kryddade maten och luktade vitlök.
idag är dialekter i alla de sorter tack och lov välkomna i alla sammanhang. Även om vi fortfarande vet att göteborgare, dalmasar och gotlänningar är trevligare än andra…. Stockholmare är lite katigare och måste härmas med näsan i vädret förstås och har vi med en värmlänning, västgöte eller östgöte att göra så måste det vara en driftkucku i alla pjäser eller tv-serier. Norrlänningen har ständigt rollen som butter och bakåtsträvande naturmänniska. Det här med att tänka utanför boxen och släppa vår föreställning verkar vara väldigt svårt när det kommer till hur vi låter?
Någonstans på vägen så ändrades vår inställning till italienare, spanjorer, fransmän och greker också. De svävar inlindade i ett romantiskt skimmer om mörka ögon, fantastisk mat, sol och sangria. En fransk brytning? Absolut, belevade och otrogna fransmän och smala fransyskor står högt i kurs. Sydamerikan eller asiat? Då är du kulturell men primitiv fast vi gillar dig ändå. Från Amerika – eller England? inga problem alls. Vi kommer gladeligen prata engelska med dig när du inte kan, din brytning är exotisk, kyrkobesök 2 ggr/vecka är självklart ditt val och vi är så imponerade av dig bara du har sagt tre meningar med dina coola accent.
Vi vet självklart att alla med tysk brytning ska vi hålla lite koll på när det spelas marchmusik och danskar ska man inte göra affärer med. Norrmän, holländare, schweizare och österrikare för att inte prata om Belgien – det gör oss varken till eller från.
Sen har vi resten av världen. Östeuropa, Mellanöstern, Afrika. Vad har alla dessa stackars människor gjort för att förtjäna vårt hat och vår misstro? Varför är vi rädda för läkaren med turkisk brytning men inte den med amerikansk? Varför är en religiös pakistanier ett större problem än en religiös spanjor? Den där mörka läkaren eller restauranggäst som sen visar sig vara amerikan? Snabbare förflyttning på samhällsstegen har sällan skådats.
Jag tänker och hoppas att världen kommer bli en bättre plats för alla att leva i. Att förhoppningsvis kommer vi vara lika förtjusta i polacker, araber och afrikaner som vi numera är i italienare och greker. För vem hade 2013 kommit på tanken att förbjuda att en programledare att prata skånska i rikssänd TV? (Måns Z räknas inte!)
Indievargen 